Energieffektivitet dold fördel hos strömtörstiga nykomlingar​

När hårdvarutillverkarna jagar prestanda glömmer de ibland att komponenterna är mycket energieffektiva, en egenskap som användaren kan återbörda.

Hösten 2022 kommer att gå till historieböckerna som en av de mest fullspäckade för alla som gillar datorkomponenter. Då debuterade bland annat AMD:s och Intels processorfamiljer Ryzen 7000 och Core 13000 “Raptor Lake”, ackompanjerade av Nvidias och AMD:s senaste grafikkort i Geforce RTX 4000- respektive Radeon RX 7000-serierna. De fyra utmärker sig genom rejäla skutt i prestanda, men på de flesta håll ackompanjeras detta av högre specificerade effektuttag.

Inför lanseringen talade rykten exempelvis för att Geforce RTX 4090 skulle sörpla 600 watt eller mer, något som med facit i hand stannade på TBP-värdet 450 watt (Thermal Board Power, grafikkortets maximala energiåtgång). Det går inte att sticka under stol med att det är en ansenlig nivå, och även senaste snittets processorer når nya höjder. Vid första anblick är ny hårdvara därmed förknippad med krav på jättekylare och stort chassi, men det är inte hela sanningen.
 

Skillnaden på strömtörst och energieffektivitet

Många av hårdvaruvärldens ettåringar må vara mer strömtörstiga än sina respektive föregångare direkt ur kartong, men det är viktigt att hålla isär begreppen effektuttag och energieffektivitet eller verkningsgrad.

Särskilt hos Nvidias senaste grafikkort och AMD:s AM5-processorer är de större siffrorna för effektuttag en något olycklig fasad som döljer att det i själva verket är mycket energieffektiva produkter – produkter som alltså kan uträtta mycket med given energi. När energieffektiv hårdvara dessutom paras med en större effektbudget blir utfallet ett ordentligt lyft i prestanda.
 

Välskruvad fabriksöverklockning kramar fram all prestanda

När kretsarna i processorerna och grafikkort tillåter att de båda parametrarna skruvas upp är det sällan något som tillverkarna backar från. Trots att resultatet blir en törstigare komponent är den extra prestandan ofta ett mer övertygande argument, särskilt för de som inte har planer på att själva överklocka. Den anrika entusiasthobbyn lever förvisso vidare, men med tiden har tillverkarna blivit allt bättre på att krama mesta möjliga ur hårdvaran redan från fabrik och det finns därför inte nödvändigtvis särskilt mycket extra att hämta.
 

Den traditionella överklockningen går ut på att hitta en balans mellan klockfrekvenser och spänning, men när tillverkarna tar sig an samma uppgift har de mer sofistikerade och automatiska lösningar att tillgå. Där syns exempelvis algoritmer som ser till att klockfrekvenserna kan höjas lite extra när temperaturerna är bra, eller som kan finjustera spänningen för varje enskild kärna.

Sådan automatik är svår att konkurrera med som användare, men med hårdvarujättarnas jakt på prestanda hör det till vanligheterna att de kliver utanför de områden där kretsarna är som mest energieffektiva.
 

Undervoltning skruvar ned effektuttaget

Alla som någon gång överklockat vet det finns ett tak för hur högt klockfrekvenserna kan tryckas; när högre spänning så gott som endast resulterar i högre värmeutveckling. Det är ett exponentiellt samband mellan spänning och klockfrekvens och när förstnämnda sticker iväg är det energieffektiva området redan passerat. Det finns ingenting som hindrar en användare från att backa till ett mer energieffektivt område, något som i folkmun kallas för att undervolta eller underklocka.
 

Detta är alltså ett sätt att byta lite prestanda mot ett betydligt lägre effektuttag, och därmed lägre värmeutveckling och krav på kylning. Undervoltade komponenter kan exempelvis vara avgörande för att få in schyssta komponenter i ett litet chassi, eller en åtgärd för att hålla gamingrummet svalare eller elräkningen mindre.

Dessutom är det inte raketforskning att testa undervoltning av processorer eller grafikkort, en process som i mångt och mycket påminner om överklockandes trial and error-metodik. Självklart är det möjligt att backa till ursprungliga specifikationer när som helst.
 

Energibesparande pyssel med olika svårighetsgrad

Att göra processorn mindre strömtörstig är det enklaste och med AMD:s senare Ryzen-processorer finns ett Eco-läge som kan aktiveras. Då låses effektbudgeten till 65 watt och klockfrekvenserna skruvas automatiskt ned för att passa den nya nivån. Läget kan aktiveras genom BIOS eller Ryzen Master-programmet.

På Intel-sidan kan motsvarande göras genom att skruva ned de förhöjda effekttaken kallade PL1 och PL2. Att hitta en perfekt balans mellan effekt och prestanda kan kräva lite testande, men på nätet finns otaliga tips om ungefärliga värden att satsa på.
 

Tipsen och guiderna är också otaliga när det gäller att finjustera spänningsnivåerna för grafikkort, även om processen är aningen mer komplex. Med en välskriven guide och verktyg som MSI Afterburner till hands finns dock goda möjligheter att kapa tiotals watt, med liten eller obefintlig prestandaskillnad!

Sammanfattningsvis finns goda möjligheter att även med strömtörstiga nyheter nå ett lägre effektuttag, även om tillverkarna envisas med att jaga prestanda och negligera energieffektiviteten. Värt att ha i åtanke är dock att detta främst gäller stationära datorer.

På den bärbara sidan lyser istället det energieffektiva igenom betydligt mer, där till exempel AMD:s Ryzen-processorer är en nyckel till riktigt lång batteritid. Heja, teknikutveckling!